En sunkmammas bekännelser: Att lämna på dagis

Varje dag, strax före åtta, lämnar jag mina barn på dagis (ja, vi säger så här). Det är nåt lite trevligt över hela den grejen (förutsatt att ens barn inte först vägrar lämna bilen, sen tävlar högljutt till grinden och till sist blir osams om vem som kom först till dagisdörren) Det här att småprata med andra föräldrar, med någon fröken (ja, vi säger så här), få hejdå-puss och kram av pojkarna, hälsa på de andra barnen...
Mitt enda problem med det där är att jag alltid är så fruktansvärt sunkig vid den tiden på morgonen. De andra föräldrarna är jobbpiffade, men jag ska ju oftast bara hem igen till min lilla kontorsstuga.

Och för mig är 08:00 TIDIGT! Under alla år som anställd på Expressen började jag 10 som tidigast, utom om jag hoppade in som typ nyhetschef. Det var liksom ingen på nyhetsredaktionen som började tidigare (det var på den tiden det bara satt någon enstaka person och jobbade på webben på morgnarna)
Att jag nu tvingats in i en vardag där jag helt enkelt måste upp i ottan är därmed fortfarande lite svårt att hantera. Om jag måste så kan jag gå upp, möjligen, klockan sju och sitta vid ett köksbord, dricka en kopp te och läsa en tidning, långsamt, långsamt, eller sjunka ner bredvid mina söner framför tecknad barn-tv utan krav på större intelligens för att följa med i handlingen.
Men att till exempel sminka mig, fixa håret eller tänka ut någon slags snygg outfit för att lämna på dagis vid den tiden - never.
Således släntrar jag in där i mjukisbyxor (om jag har en stilfull dag, annars onepiece), nån oversize stickad tröja och de skor som råkar stå närmast på verandan, oftast träskor.
De andra på-väg-till-jobbet-mammorna verkar alltid pigga och är fina, fräscha och liksom på språng. Jag känner mig allt annat än på språng. Men vi pratar en stund och det är trevligt.
Sen skulle väl varken fröknar eller andra föräldrar känna igen mig om de istället mötte mig i något slags festligt sammanhang, typ med finkläder, smink och någon form av frisyr.

Men huvuduppdraget - att lämna barnen - klarar jag ju åtminstone av varje dag. Jag och min onepiece.
Och träskorna, icke att förglömma.